klmeriksson

det absolut häftigaste och mest underbara ögonblick hittills i livet var när lille Alexander kom. helt ofattbart och egentligen omöjligt att förklara i ord.

klockan var runt sju på morgonen den 28:e augusti. vi hade varit på förlossningen 8 timmar ungefär. allt gjorde ont, en miljon grejer snurrade i skallen och kroppen bara bad om att få krysta. några värkar senare, precis innan sista krystningen så ville jag bara ge upp. det gick inget mer. barnmorskan tittade på mig och sa: "det är bara en kvar nu, jag lovar!", "lovar du det?" frågade jag. "ja" svarade hon. jag minns att jag tänkte att OM hon inte hade lovat så hade jag bara slutat och gett upp men en till klarade jag och helt plötsligt så försvann allt ont och en liten kille lades upp på mitt bröst. jag visste ju först inte om det var en kille eller tjej så jag skrek: "vad är det för något?!" och så visade dom erik och han sa: "en pojke!". erik grät och jag grät. alla var så glada i rummet och han var verkligen helt perfekt och mådde så bra. det går nog inte att beskriva allt jag kände i den stunden men det kändes så jävla bra. allt hade gått så bra och jag kunde inte vara mer nöjd! Alexander skrek inte utan låg bara och tittade på oss, en lång lång stund. det vackraste vi hade skådat! vi ringde våra nära och kära och berättade och fick sedan det godaste fikat jag fikat.

första bilden på oss