klmeriksson

imorgon åker vi och hämtar svärföräldrarna på flygplatsen. det tär på mig att veta hur gyllenbruna de kommer att vara och jag, jag är blek. blek som den vitaste snö. det kommer att bli en ohygglig kontrast.

jw kom förbi idag vilket var mer än bra. jättebäst! "vi kollade på drag me to hell", en film att rekommendera för de som gillar skräck. horror/fantasy och jag kan lova att man satt på nålar hela hela tiden. jw tyckte nog inte lika mycket om den. kanske i smyg! fast jag tror inte det. hon var rätt missnöjd. missnöjd, illamående och rädd. hon tog förresten med sig dröm-rulltårta som var otroligt god. det uppskattas! sedan lagade vi tsm köttfärssås m. pasta. också uppskattat! dock var det jw's disk-dag men på något vis smet hon ifrån. jag tycker att det är fair enough att hon skulle diska idag. hon har ju diskat minst gånger av mig, erik och hon i detta hushåll.

jag och jw åkte ner på stan för att hon skulle vara en bra flickvän och stå med sportdryck och choklad till sin pojke efter hans träning. det slutade med att vi satt på en trapp ute i kylan i 20 minuter och fick flashbacks från förr. fan vad man frös när man var mindre! det var liksom inte tal om inne-fest utan man fick stå ute och huttra i sig den lilla alkohol man fått tag i. man frös så att det sved i fötterna flera timmar efter att man gått i säng. man åkte moped utan vettiga kläder (det var ju o-coolt att klä sig varmt). fan va dumt! vi tänkte även tillbaka på allt annat man gjort och det visade sig att fastän vi vuxit upp på olika ort så var sysselsättning och beteende detsamma. man var typ 13 år och trodde att man var mogen för allt. man trodde man kunde allt och man trodde man var odödlig. allt detta när man egentligen inte ens visste vem man själv var. shit vilken kämpig tid i livet! det kallas ju inte tonårskris för inget liksom. tur att man hade den finaste mamman, pappan och de finaste vännerna. hur fan hade man annars gjort?

idag är man glad att man står där man står! det finns många gånger då allt känts hopplöst och man trott att livet varit över men somehow så har allt löst sig. fan va kul! jag blir varm i hela kroppen av att tänka på det. fan vad misstag man gjort men samtidigt så har man lärt sig.

ett fint minne: hade precis flyttat hemifrån (15 år) och vi var på fest. det var en jobbig tid i livet (av flera anledningar) och jag var väl rätt vilsen. skulle vilja påstå att det var den värsta tiden i livet kanske. i alla fall så va jag rätt så onykter och jag började tänka på allt som kändes fel. ni vet hur sentimental man kan bli? jag tappade ner min telefon i golvet så att den gick i flera delar, sim-kortet försvann iväg och det var liksom droppen. jag var o-kontaktbar och allt blev fel. jag sprang ut, ringde taxi och åkte storgråtandes hemåt till min lilla etta. tur nog hade jag hemtelefon då eftersom att det ingick i mitt bredband så jag ringde föräldrarna mitt i natten och bara grät. förklarade hur miserabelt allt var och att jag haft sönder min mobiltelefon samt tappat simkortet. (det var nog det som jag grät mest över när jag satt i mitt onytkra tillstånd och förstod egentligen inte att det var andra känslor som tryckte på). mamma försökte trösta mig på alla sätt och självklart kändes det lite bättre. jag somnade/deckade och vaknade sedana av att pappa ringde på dörren kl 3 samma natt. han hade alltså kört 6 mil mitt i natten för att dom var oroliga över mig. han gav mig 500:- så att jag kunde fylla på sim-kortet. (han lämnade han ett gammalt sim-kort, en gammal telefon och papper så att jag kunde beställa ett nytt till mitt eget nummer). sedan åkte han hem igen efter några fina ord.

är inte detta att älska någon så säg? jag är lyckligt lottad som har en så fin familj. tack för det! och idag har jag den finaste killen man kan önska. trodde aldrig att jag skulle hitta någon som dig erik.